Ha Inte För Bråttom Med Andligheten

Väx andligen, men skynda långsamt.

Att den andliga resan går både upp och ner kan många skriva under på. De högaste tillstånd blandat med de lägsta är snarare en regel än ett undantag. Nästan alla kommer till en punkt där de får tampas med ångest, liknande ett test.

Vi får uppleva allt och det är också meningen för att vi slutligen ska få enhet, Unity i hela vårt väsen. Men vad gör man när ens andliga växande ökar i en takt man inte hinner med? När växandet kör slut på både kropp och psyke såpass att ens hälsa är i fara?  

När det går för fort

Har du nångång känt dig uppskruvat engagerad kring din egen andliga utveckling och framfart? Då är du inte ensam. Andlighet är idag en snabbt växande industri och Youtube är fullt av ambitiösa utövare.

För vi vaknar upp fort nu. Allting går fort i vårt samhälle, så det är bara naturligt att även kulturen kring andlighet följer trenden.

Det kan kännas som att man vill lägga sitt gamla liv bakom sig och få ett genombrott. Börja tala med änglar, möta rymdfolk, astralresa, få starka sensationer och visioner, börja kanalisera själv eller varför inte en Kundaliniresning?

Inget fel i detta, men det finns alltid en viss procent av individer som kantrar åt det extrema. När man använder sig av metoder för att skynda på sitt andliga växande och inte grundar sig ordentligt kan kroppen börja säga ifrån.

*I vissa fall bestämmer själen att “nu är det dags” och man puttas framåt i sitt uppvaknande med ett jättekliv. Från en dag till en annan är livet helt annorlunda. Det kan vara att något händer i ditt liv som aktiverar detta, eller så kommer det bara spontant. En sådan process är alltid förutbestämd och väldigt guidad. 

Var sund i ditt experimenterande

När jag var i 20-års åldern sprang jag på rejvfester. Jag älskade friheten med själva dansen men valde bort delar av kulturen som jag inte resonerade med, tex hallucinogener som LSD, DMT, Ayahuasca.

Den sociala kontexten handlade mycket om att diskutera och jämföra sina LSD trippar med varann och jag kunde se att många var fixerade vid att ha extrema upplevelser. Det kan bli ett enormt grupptryck och dessa droger tillskrevs som en slags genväg till upplysning. Även om många var mycket pålästa fanns ändå en gloria runt hela begreppet, drog-romantik. 

När man hetsar sin andliga växt på olika sätt varesig det är genom Ayahuasca, Vipassana, intensiv breathwork, tuffa fasteprogram eller detoxer, omdanande sexuella upplevelser via Tantra där man med avsikt försöker kicka igång en kundaliniresning, så bänder man upp en dörr som man kanske inte är mogen att gå igenom. Det upptäcker man först efteråt.

Alla de här metoderna är mycket effektiva och avancerade och eg ‘överkurs’ för nybörjaren. Det är inget fel på någon av metoderna i sig – om man känner sig redo och ens inre kompass säger Ja. Men är det din själ som vill att du ska åka till Peru och ta en Ayahuasca ceremoni, eller är det ditt ego? Gör du vipassana för att du inspirerats av andra eller för att det är det naturliga nästa steget på din resa? 

Vilken väg ska man gå? Och hur vet man om det är Själen eller egot som styr?

Behovet av stöd vid snabbt andligt uppvaknande

Inom naturfolkens kulturer (allt från Amazonas till Tibet) skulle man inte påtvinga en avancerad andlig stegring aka en initiering om individen inte var redo. Individen har dessutom hela stammens kärlek och vård att nyttja vid behov. Här i väst är vi isolerade och experimenterar ofta ensamma där vår resa är mer eller mindre privat under processen. Ser du skillnaden?

Att få kärlek, stöd och hjälp från hela sin stam är en oerhört trygg miljö att experimentera i versus att sitta hemma i sitt vardagsrum och genomgå något som påfrestar kropp, psyke, nervsystem och hela ens världsbild.
Kanske skulle dina närmaste inte förstå dig heller om du berättade vad du gjorde. Inte sällan känner man att man måste byta ut sin sociala krets. Oavsett hur många vi pratar med och hur många vi har runt oss, saknar vi den stam-kultur som naturfolken har. 

Andlighet är trots allt inte hur många extrema upplevelser man kan ha. Andlighet är en mycket mer jordnära och enkel sak. Mer närvaro, djupare kontakt med sitt inre, större kärleksförmåga, att vara tryggt förankrad i sig själv och ha en tydlig inre vägledning. Resan dit, till Oneness / Unity kan ju vara full med extraordinära upplevelser, som science fiction fast på riktigt. 

Allt sker när du är redo. Vi blir hela tiden aktiverade med olika kosmiska koder, så att skynda på processen – behövs verkligen inte! De faser där du upplever att du står still, det är då du integrerar det som hände när det var mer intensivt. Det är aldrig “förspilld tid”.

När du är redo händer det.

Nervsystemet behöver vila och integrera

När jag jobbar med mina kunder är vi alltid noga med att det ska vara en vilofas där kroppen får en chans att integrera alla energiförändringar jag gjort för kunden. Vissa behöver mer vila än andra, våra kroppar är ett känsligt ekosystem som har olika behov.

Vi väntar tills kroppen är klar och redo för en till behandling. Det får ta den tid det tar för inget blir bättre av att tvinga. Vid någon form av tvång kommer kroppen tillslut att ryta ifrån med olika otrevliga symptom, så det är bäst att låta bli. 

När jag gick på Gestaltterapi vid Hornstull för 15 år sen var min terapeut väldigt varlig med att inte gå över någon form av gräns för vad psyket mäktar med. Små portionstuggor. Lite information i taget och inget överväldigande. Hon berättade om en kund som hade upptäckt sin vilja för första gången och att kunden hade svimmat då. Där har vi ett exempel på hur hennes kropp stängde ner sig själv för att skydda psyket. 

Detta står i stark kontrast till de andliga Youtubers som pushar sina gränser tills de kraschar och så gör de ett Youtube inlägg om det också. Om man gör allt på en gång, tex tantraövningar, shadow work, breath work och så två veckors fasta på det… detta är self-abuse, alltså en form av missbruk där man pressar sig som en elitidrottare.

Ha en fot i vardera värld

Vi består av mänger av olika program som styr oss. När vi föds har vi tyngden av vår kulturs programmering vilande på våra axlar, våra föräldrar förstärker sen detta genom att programmera oss vidare tills vi en dag är vuxna och kan tänka mer självständigt. 

Det stod om en tjej i tidningen för ett par år sen, hon hade gjort Vipassana och efteråt tagit livet av sig. Det är en fruktansvärt sorglig effekt av detta. Hon fick upp ett självmords-program och kunde inte disassociera till programmet. Det blev ett rabalder och Vipassana som meditationsform har inget med saken att göra, men den går så djupt att våra program triggas upp till ytan. Har man inte verktygen eller en trygg mentor och Bigger Picture förståelse kan det gå snett. 

Att vara ordentligt grundad är alltid nr ett. Balansen kommer först. Och känns det svajigt är det bara att avbryta. Det är din kropp som skickar första varningssignalerna. 

Vill man avsäga sig kontakten med den världsliga världen måste man vara mentalt stark och vara beredd på att hitta nya sätt att grunda sig. Att ha en anställning, ett äktenskap, äta standardmaten alla äter, konsumera, kolla på tv och följa nyheterna – allt sånt är oerhört grundande, men så fort man börjar ifrågasätta dessa program ruckas ens stabilitet. 

Personligen anser jag det inte sunt att ha båda fötterna i någon av världarna, utan att istället försöka ha en fot i vardera. 


Jobba med snälla metoder till en början

Däremot finns det snällare metoder som utgår från kroppens egna förutsättningar, tex Emotion Code. När jag jobbar med en kund kan jag aldrig göra mer än kroppen mäktar med. Så det är omöjligt att gå över gränsen. Eftersom jag muskeltestar kommer jag inte få “nej” på allt när kroppen är trött och det går inte att få fram fler blockeringar att rensa bort. 


Close Menu